Att ta sig ur gamla hjulspår...

Det här inlägget blir på sätt och vis en fortsättning på det jag skrev senast. Min värk i armarna går inte över.  Min läkare sade redan i December att "När man har gått i samma hjulspår så länge som du gjort, då har de blivit ganska djupa. Det kan vara svårt att se över kanten då". Fick ju inse tillslut att han hade ju rätt (även om det satt långt inne)
Så...i början av april hade mina sjukdagar tagit slut. Efter 180 dagar blir man plötsligt frisk igen. Så jag fick gå till arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv.
Jag hade redan börjat planera för vad jag ska göra framöver, så min handläggare tyckte att det var en bra ide att hitta någon form av praktikplats med inriktning mot vad jag vill jobba med.
Jag siktar nämligen på att bli socionom och börjar komvux i augusti för att läsa in lite ämnen.
Så hittade jag en platsannons för några veckor sedan . Ett euprojekt som heter "På Väg". Det är för utlandsfödda kvinnor som står långt från arbetsmarknaden. Jag sökte jobbet som vikarie och fick komma på arbetsintervju förra veckan. Fick besked efter några dagar att jag fått jobbet. Så i torsdags gjorde jag min första dag som handledare . Shit va kul det var! Så mycket värme och kärlek från dessa människor!
Fredagen skulle jag vara i Filipstad, så jag åkte direkt från jobbet till mamma i Filipstad och sov över där.
I Filipstad fick jag jobba med goa Susanne Hallner. En lika härlig, varmhjärtad och sprudlande grupp där med. Så mycket kunskaper och erfarenheter samlade på ett och samma ställe, även om de inte kan tala svenska så bra.
Så... mitt måtto är och har alltid varit... Det ordnar sig alltid!